Vi får ofta frågor om medicinering: 

• Hur dåligt ska jag må för att vara tvungen att ta lugnande medicin?  
• Kan man bli beroende av "lyckopiller"?   
• Botar medicinen min depression?  
• Min doktor sa att jag måste äta antidepressiv medicin resten av livet? 
• Är det svåra biverkningar?

Medicin mot psykisk ohälsa kallas psykofarmaka och delas in i tre kategorier.
1. Medicin mot psykotiska sjukdomar (neuroleptika).
2. Medicin mot depressioner (antideprissiva, de vanligaste är gruppen SSRI/selektiv serotoninåterupptagshämmare).
3. Medicin mot ångest . Viktigt att tänka på är att all psykofarmaka är symtomlindrande. De botar inte psykosen/depressionen/ångesten, de lindrar symtomen.

Psykos:
Psykotiska tillstånd är allvarliga och ska som regel alltid behandlas med mediciner. Inte sällan kombineras neuroleptika med andra typer av psykofarmaka. Psykoterapeutisk hjälp kan vara avgörande men med en hög grad av anpassning till de individuella förutsättningarna i den aktuella situationen. Här är det nödvändigt med både läkar- (psykiater) och psykologkontakt.

Depression/kriser:
Vid behandling av depressioner och djupare kriser behöver man ibland sätta in antidepressiv medicin. För att denna behandling ska lyckas är det viktigt att den kombineras med psykoterapeutisk behandling. När man första gången söker hjälp ska man som regel alltid börja med den psykologiska delen, dvs börja med att utreda sitt tillstånd hos psykologen/ psykoterapeuten. Visar det sig att medicin är nödvändigt blir det steg nummer två. De moderna sk SSRI preparaten som finns på marknaden har ofta god effekt i att dämpa symtom, de är ej fysiskt beroendeframkallande och har få eller inga permanenta biverkningar. Medicinen verkar inte från dag ett utan har en startsträcka på ca fyra veckor. Under denna tid kan diverse biverkningar framträda. Dessa är emellertid övergående. Medicinen är till för att man ska orka ta itu med sin livssituation och göra nödvändiga förändringar t ex bryta dåliga livsmönster. Vad som behöver förändras får man stöd att upptäcka inom ramen för en psykoterapi. Förutsatt att man får psykoterapeutisk behandling tas medicinen under begränsad tid. Vanligt är ½ - 2 år.

Ångest/panikångest:
Ibland är ångest så stark att den tillfälligt måste behandlas med medicin. Till skillnad från antidepressiva läkemedel verkar läkemedel mot ångest omgående. Vissa, särskilt bensodiazepiner, är vanebildande och tas med försiktighet.

Alltför många människor som drabbas av kris- panikångest-depression börjar hos läkaren och får medicin, utan att informeras om nödvändigheten av psykologbehandling. Som patient lever man då med föreställningen att medicinen ska bota, vilket den ju inte gör. När man slutar ta sin medicin kommer symtomen tillbaks. Risken är då stor att man hamnar i ett kroniskt medicinberoende.

Psykofarmaka påverkar hjärnans signalsubstanser, dvs de kemiska ämnen som för en nervsignal vidare från en nervcell till nästa. - Antipsykotisk medicin (neuroleptika) har en hämmande påverkan på en signalsubstans som heter dopamin. För hög aktivitet av dopamin anses vara förklaringen till psykotiska tillstånd. 

• Antidepressiv medicin (SSRI) påverkar i första hand signalsubstansen serotonin. Till skillnad från neuroleptika har den här substansen, genom att hindra återupptaget av serotonin till signalavfyrande cell, en stimulerande effekt. Den ökar alltså flödet av serotonin i hjärnan.
• Ångestdämpande medicin av typen bensodiazepiner påverkar en signalsubstans som förkortas GABA (gamma aminosmörsyra) vilken påverkar nervcellen på så sätt att det blir svårare för den att sända nervsignaler vidare. Resultatet blir en dämpning av centrala nervsystemet.